”Sverigeoturen 2012 började lida mot sitt slut och vi var nu i Gävle på getaway rock festival för att pumpa ut det allra sista. Jag minns speciellt en kväll, bland de absolut sista. Vi var ute på festivalområdet och jag tyckte mig göra alla ”rätt” – var öppen, social, skön och vittnade om Jesus. Mina förväntningar på Gud var enorma, ändå så hände liksom ingenting. Kvällen i allmänhet kändes otroligt tungrodd.
I min frustration gick jag bort från campet för att stilla mig och ta tid med Gud. En viskning från den helige ande överbevisade mig om att jag hade pushat på för mycket i egen kraft. Så jag var ärlig med Gud och sa: ”Gud….jag tänker inte försöka mer. Den här kvällen är din och du får göra precis vad du vill. Vill du att jag ska snacka med någon så sänd personen i min väg. Har du andra planer så fine. Jag är öppen. Jag är din. Amen.”
Efter min ärliga bön gick jag tillbaks till pannkakscampet, slog mig ner i en brassestol, virade en filt rung omkring mig och bara tittade…helt prestationslöst. Då dröjer det inte mer än en liten stund innan en man i 40 års åldern kommer fram och totalt bryter ihop i både tårar och sorg, mitt framför ögonen på mig. Jag fattar direkt att detta är ett svar på bönen som jag precis bad ”…så sänd personen i min väg”. Helt naturligt övernaturligt så öppnar den här mannen upp sig för mig, drar sitt liv från barndom till nu, och under ett hjärtkrossande samtal på över 45 minuter visar det sig att den här mannen, som har både familj och barn, har tänkt att ta sitt liv.
Jag frågar om jag får be för honom och förklara att jag tror på en Jesus som kan göra allting nytt. På en Jesus som kan fylla dig med en kärlek som ingen människa kan ge. På en Jesus som alltid är trofast och aldrig sviker. En kort bön, säger jag. Men den blev lång. Guds närvaro var påtaglig och under hela bönen så kollade han mig rätt in i ögonen. Jag märkte att varenda ord som gick ut prickade hans hjärta. Efteråt sa vi hejdå och han gick sin väg. Jag tackade Gud för möjligheten att ha fått träffa honom men lämnade honom sedan i Guds händer, att beskydda och bevara honom.
Dagen efter när jag och pannkaksgänget är ute och fixar på campet så kommer en av mina vänner fram till mig och säger: Johanna! En man här frågar efter dig.
Va? Vem kan det vara? Inte känner väl jag någon i Gävle?…fattade inte. Hade ingen tanke på att det möjligtvis kunde vara mannen som träffat natten innan, men det var det. Han skyndade med orden och berättade att: ”Så bra som jag mår idag har jag inte mått på flera år – någonting hände igår när du bad för mig! Letade upp dig bara för att berätta det!”.
Samma man som natten innan, men han såg ut som en helt annan person. En som strålade. En som hade fått möta Guds genomträngande kärlek. Det fanns en frihet och en glädje över honom, som i hans situation, bara kunde komma från en källa: Gud själv.
Det här var sista gången jag träffade honom. Men någonting hände den natten, som han med egna ord sa. Han fick smaka på Jesus och det är värt allt.
Tänk vad Gud vill göra – bara vi låter honom. Inte i min kraft – utan i Hans. Bara Jesus!” /Johanna Liljeblom