”Glöd. Het, lysande i rött, orange och blåflammande, inpå småtimmarna. I grillen. Och i våra hjärtan. En glöd för Gud, och en glöd för ungdomar som ännu inte känner Honom. En glöd som fick oss att be utomhus en timme för vår stad varje dag. I solsken. I regn. I vind. I snö. En glöd som höll oss varma timme efter timme fredag efter fredag ute på stan, sommar som vinter. Kalla som svenska höstar och vintrar är, gick vi ibland hem vid tretiden på morgonen med frusna händer, tår och axlar, men utan att riktigt känna av det, då elden inom oss brann så mycket starkare. Humöret ännu mer uppåt än innan vi gick ut, tacksamheten till Jesus större än några timmar tidigare. Tacksamhet över att få vara frälst, och för nåden att få tjäna Honom, att få sprida kärlek och värme i en kall och mörk värld.
När jag tänker efter så kanske det faktiskt är den känsla som infann sig efter att kvällen var slut som etsat sig fast starkare än själva timmarna vid grillen i samtal med människor. Att vara så uppfylld av Guds kärlek att minusgrader knappt känns, eller att cykla hem klockan fem på morgonen en sommarnatt och bubbla över av tacksamhet och bara lovsjunga hela vägen, trots att ha varit vaken närmare samtliga timmar det senaste dygnet.

Jag har många fina minnen från tiden jag var engagerad i Pannkakskyrkan, men mer än vackra minnen att sätta in på minnesbanken är det faktum att min kompis som tog emot Jesus i samband med en outreach vi hade, idag fortfarande bekänner sig som kristen.” /Deltagare Pannkakskyrkan